Hytteresan

Kilsbergen med sin järnmalm kan ses som en "ryggrad" för århundradens verksamhet i Närke. Den gav upphov till teknisk utveckling i regionen. Möjligheten till s.k. dagbrott gjorde det förhållandevis enkelt att finna och senare också utvinna fyndigheterna. Bergshanteringen var född!

Framställning av järn hade tidigare baserats på fynd av järnhaltig jord och på rostiga järnklumpar - så kallad "myrmalm".

Med ny kunskap och ny teknik kunde man redan under tidig medeltid nyttja järnmalmen i bergen. Malmen smältes i enkla masugnar - hyttor - där man nådde smälttemperaturen (ca 1400° C) genom förbränning av träkol som inblandats i den finkrossade malmen. Med blåsbälgar skapades den luftström som fick kolet att brinna intensivt.

Varje hytta ägdes och drevs kollektivt av bergsmän i ett hyttelag. Dessa bergsmän var bönder med gårdar och skogar i trakten. De hade erhållit kungliga privilegier för hytteverksamheten som var strikt reglerad genom statliga verk och kontrollorgan, t.ex. Bergskollegiet och Jernkontoret.

Verksamheten krävde mycket folk:
Skog fälldes - ved behövdes i gruvorna för s.k. tillmakning - upphettning av bergväggen på vilken sedan vatten hälldes för att malmen skulle spricka. Skog behövdes också som råmaterial i kolmilorna.
Malm bröts i gruvorna och transporterades vintertid på slädar till hyttorna.
Malmen krossades till allt mindre stycken i flera etapper.
Kolmilor restes, antändes och passades.
Kolen transporterades vintertid i kolryssar till kolhusen på hyttebacken.
Kalksten (limsten) användes för att göra slaggen lättflytande och lättare att få ut ur masugnen. Kalkstenen bröts i dagbrott och transporterades i slädar till hyttorna.
Arbetet i själva hyttan utfördes av personer med speciella kunskaper och lång erfarenhet.
Det färdiga tackjärnet transporterades till bruksorter med stångjärnshammare, till marknader eller utskeppningshamnar för export till utlandet.
Under den svenska stormaktstiden fick bergshanteringen ett stort uppsving. De pågående krigen medförde en större efterfrågan på järn och hyttorna blev fler och större. Louis De Geer importerade valloner - kunnigt folk från områden kring södra Belgien - för att leda och utbilda svenskarna. Detta skedde i stor skala i början av 1600-talet.

Med "HYTTERESAN" vill vi ge deltagarna en uppfattning om de områden och miljöer i Lekebergs kommun där våra förfäder var verksamma i bergshanteringen.